AKTUELLT
Aktuell kategori
Andra kategorier
Skrivet: 10 september, 2020
”Jag väntar fortfarande på smällen, det totala haveriet, smärtan och allt jag hört alla känna när de mist en anhörig”
När Sara var tolv år drabbades hennes pappa av cancer. Ett besked man trodde endast skulle behöva en operation slutade istället i 19 år av sjukdom och en emotionell bergochdalbana för hela familjen.
“Att få det beskedet med allt vad det innebär förstår jag först nu vad det gör med en. Vår första tid var vi övertygade att han skulle genomgå en operation eller två och sedan skulle allt vara bra. Hade vi vetat då vad vi vet idag hade vi tagit emot all hjälp vi kunde få.”
Att vara påväg in i vuxenlivet och utvecklas till sin egen person när ens närstående är sjuk är oerhört svårt och för Sara innebar det psykisk ohälsa och självskadebeteende. Samtidigt som hennes pappa var sjuk drabbades även hennes faster och familj av samma sjukdom. Fokus lades på sjukdomar, behandlingar och testgrupper. Men där någonstans fanns även Sara med sina känslor och tankar.
“Då cancern hela tiden ändrat skepnad och tillfört en massa andra sjukdomar och personlighetsförändringar och kunskapen kring just den här cancerformen ökar med åren har det ofta kommit som en ny baksmälla efter varje tufft besked. Oftast när det varit en lugnare period för pappa där han mått lite bättre och varit stabil så har jag mått sämre. Mycket tankar, ångest, skuldkänslor och mycket ilska som visats sig på olika sätt.”
Det tog många år innan Sara vågade berätta för någon allt hon kände. Hon kunde bli fruktansvärt arg, besviken, uppgiven och fylld av hat samtidigt som hon kände sig ledsen, glad, lycklig och tacksam. När hennes pappa gick bort förra året var hon förtvivlad och ledsen med också lättad.
“Jag väntar fortfarande på smällen, det totala haveriet, smärtan och allt jag hört alla känna när de mist en anhörig. Men jag känner inget, eller väldigt lite, mest lättnad. Och så skäms jag för att jag inte känner något annat. Men de sista åren var tortyr på många sätt. Kanske är det så att min pappa var så förändrad de sista åren att jag redan sörjt min pappa. Långt innan han dog.”
Något som var extra viktigt för Sara under den här tiden har varit att få prata och ha någon som lyssnar. Både samtalshjälp och psykologsamtal men även vänner och släkt som stöd. Att ha personer i sin närhet som lyssnar oavsett hur mycket man ältar, som stannar fast det är tufft, som bara finns. Att få hjälp med sina tankar samtidigt som man tillåter sig själv att känna det man känner. Ingen känsla är rätt eller fel och troligtvis kommer känslorna ändra sig hundra gånger längs med vägen och det är inte fel att känna något.
“Jag saknade ett ställe där alla typer av personal finns eller ett kontaktnät med personer som var i liknande situationer som man kunde prata med. Precis som Ung Cancer är. Tyvärr hade vår resa redan pågått så länge när jag fick reda på Ung Cancer och jag har känt att andra haft det värre än mig, att jag varit för gammal för att bidra. Men nu känner jag att jag kanske ändå har att berätta.”
Efter att hennes pappa gick bort var det som ett helt nytt liv, ett liv utan cancer och sin pappa som hon fortfarande inte riktigt känner igen sig i. Sara är inte ensam. För varje cancerbesked är vi ännu fler som står bredvid. Ännu fler som drabbas utan att faktiskt vara sjuka. Under september lyfter Ung Cancer därför unga vuxna närstående som slängs in i den oro och hjälplöshet som cancern för med sig. För att visa att vi finns och att ingen är ensam. Vi är vännerna, syskonen och föräldrarna.Vi är de som står bredvid.
