AKTUELLT
Aktuell kategori
Andra kategorier
Skrivet: 17 september, 2020
En oro bara andra närstående kan förstå
Ida var 26 år och hade precis fått veta att hon efter två och ett halvt år med misslyckade IVF behandlingar blivit gravid, när hennes man Daniel möttes av ett helt annat besked: leukemi. Livet tre år efter beskedet är en berg och dalbana. Minsta symtom skapar en oro hos henne. En oro Ida säger att bara andra närstående kan förstå.
“Att stå där på Ikeas parkering och få veta att min man har leukemi när jag ska gå in och handla en spjälsäng och skötbord är den mest surrealistiska känslan som slagit mig.”
De träffades när Ida var 17 år gammal och hade planerat ett helt liv tillsammans. När Daniel plötsligt fick åka in akut på grund av extremt dåliga blodvärden och fick diagnosen leukemi förändrades allt. Plötsligt såg Ida deras gemensamma liv försvinna framför sina ögon. Hennes upplevelse som ung vuxen närstående har känts fruktansvärd, framförallt under perioden när Ida gick igenom en högriskgraviditet samtidigt som hennes andra hälft låg isolerad på sjukhuset en och en halv timma bort.
“Aldrig i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig hur fruktansvärt det är som närstående att stå vid sidan om, inte vara tillåten att finnas där för sin partner eller kunna göra något för att hjälpa till.”
När Daniel fick sin första permission, 45 dagar efter inläggning, föll Ida ihop när han klev innanför dörren. Den starka unga människan som hon kände var borta. Framför henne stod istället en likblek, skallig och 25 kilo lättare ung man som hon inte kände igen.
“Jag kräktes och hyperventilerar hela första natten han var hemma.”
Ida ser stödet för närstående unga, både under och efter sjukdomen, som så gott som noll och under hela sin graviditet sköt hon undan alla sina känslor, vilket resulterade i en kollaps när hon kom hem. Då fick hon stöd genom mödravården, men hade aldrig innan dess fått förfrågan som närstående till sin cancersjuka man. Ida saknade också ett ekonomiskt stöd under sjukdomstiden. Tillsammans har de stridit mot försäkringskassan och hon fick själv säga upp sig när hennes dagar tog slut och sonen inte kunde börja förskolan på grund av Daniels dåliga immunförsvar.
Precis som många andra närstående har Ida också drabbats av cancerbaksmällan. För även om Daniels nu avslutat sin behandling så sitter oron i. Hon har en ständigt inneboende rädsla för att gå vidare och minsta lilla tecken på sjukdom kan skapa både ångest, stress och panikattacker. När inte Ida fick stöd från annat håll fanns Ung Cancer och andra närståendemedlemmar där för henne. Hon känner dessutom att hon själv får styrka av att finnas där för andra.
“Jag har fått vänner och stöd för livet av människor som vet vad jag gått igenom. Nu känner jag en stor styrka genom att själv få stötta och finnas där för en väldigt speciell ung mamma.”
Trots allt som hänt och cancerbaksmällan så finns det saker i livet som gör att det måste snurra vidare.
“Livet fortsätter men står ändå stilla, rädslan att röra sig och bli nedslagen igen är förlamande. Vår räddning är vår lilla kille som tvingar oss att se framåt, tvingar oss att sluta tänka och lägga all kärlek och fokus på nutid och varandra.”
Ida är inte ensam. För varje cancerbesked är vi ännu fler som står bredvid. Ännu fler som drabbas utan att faktiskt vara sjuka. Under september lyfter Ung Cancer därför unga vuxna närstående som slängs in i den oro och hjälplöshet som cancern för med sig. För att visa att vi finns och att ingen är ensam. Vi är vännerna, syskonen och föräldrarna. Vi som står bredvid.
